En ovanligt solig dag sitter du på ett liggunderlag i solen. Din hjärna hatar dig och du mår väldigt illa. Du hatar allt och alla, speciellt alla tusen människor som sitter eller står runt dig och pratar oavbrutet. Varje gång någon rör dig eller säger något vill du mörda och det blir inte bättre när alla pratar om att dricka vatten. I handen har du en kåsa med det äckligaste du någonsin smakat och för att bli bättre måste du dricka upp allt. Alla tjatar om att det inte alls är äckligt och att det kommer bli bättre sen. Som om du inte fattar själv att det kommer bli bättre (det kan ju inte bli sämre). Du vill spy på personen som sitter mitt emot dig eftersom han är sjukt dryg och han inte fattar att det känns som om du kommer dö när som helst.
Det är mitt på dagen och du vet att det inte kan stämma men du fryser som om det var mitt i vintern. Du hatar alla som inte fattar att du känner dig som ett lik och du vill döda dem som frågar hur du mår. Dina ben skakar okontrollerat och när du ställer dig upp känns dina ben som om du sprungit oavbrutet i två timmar. Du orkar ingenting och vill bara sova men du förstår att om du inte äter och dricker kommer det bli farligt på riktigt. Du tror att det kommer vara bra nästa dag bara du dricker tillräckligt med vatten men du kan inte ha mer fel. Långsamt blir du lite lite bättre för varje dag som går men om du är dum nog och gör något jobbigt (tex vara med och leka på scouterna) så blir du ett halvdött lik med skakande ben. På lektionerna i skolan fattar du inte ett skit och skolmaten har aldrig varit mer motbjudande. Du tycker inte så mycket synd om dig själv som du kanske borde eftersom du vet att om du hade druckit lite mer vatten den där dagen på lägret när du låg i solen och chillade hade du sluppit allt det.
Och det är därför som jag aldrig mer kommer skita i att dricka vatten på läger.
Ellen, Sleipner
Valhalls (b)loggbok 